Albin och Stig tävlar jämt. Inte bara genom att äta daggmask utan också genom att se vem som vågar hoppa högst. De hoppar vid sågen, vid älven, från höga träd, innan de slår vad om det allra farligaste - ladugårdstaket.
Nu ska jag berätta en hemlighet: jag har en tvillingsyster. Tala inte om det för någon! Hon heter Ylva-Li, och hon kallar mig ”Allrakäraste syster”. Ylva-li tycker bara om mig. Vi har ett särskilt språk, som vi bara förstår. Och vi har så roligt tillsammans.”
Hur ska det bli, ska du ha några ungar till jul eller inte? säger Annastina och stirrar katten Snurran barskt i ögonen. Annastina och Lillstumpan tänkte ge en kattunge åt Lame-Kal. När Lame-Kal var liten blev han sjuk och sedan dess är han lam i benen. Och mer än allt önskar han sig ett litet varmt knyte som håller honom sällskap. Måtte Snurran skynda sig!
Gunnar och Gunilla har legat sjuka i fyra veckor. Dagarna går så förfärligt långsamt så att om det inte finns något annat de kan störa mamma med, så kan de alltid skrika för full hals: 'Mamma, hur mycket är klockan?'. Till slut tröttnar både mamma och pappa på det och bestämmer sig för att köpa ett gökur till dem. Men det är inte vilket gökur som helst.
Det var en gång en prinsessa som inte ville leka. Hon hette Lise-Lotta. Hon hade ljust, lockigt hår, och blå ögon, som ju nästan alla prinsessor har. Hon hade ett helt rum alldeles fullt med leksaker. Där fanns de sötaste små dockmöbler och dockspisar med alldeles riktiga små kastruller och kaffepannor på, där fanns alla slags leksaksdjur, mjuka leksakskatter och lurviga leksakshundar, där fanns bygglådor och färglådor och målarböcker och en riktig leksaksaffär med russin och mandel och socker och karameller i lådorna. Och ändå ville inte prinsessan leka.
Astrid Lindgren återberättar historien om när hennes pappa Samuel August tjänade ihop den enorma summan av sextiofem öre på att öppna grindar för den rike grosshandlaren Söerensen. Det var så han fick kapital till sin första investering: två efterlängtade kaniner.
Det var en prinsessa som var död. Åtta år bara var hon när hon dog. Och nu skulle hon begravas, denna heta, soliga majsöndag. Märit hette hon, prinsessan. Medan hon ännu levde bodde hon i en liten grå stuga alldeles invid vägkanten.
I en liten grå stuga – äsch, då var hon väl ingen prinsessa! Nej, hon var kanske inte det, när allt kommer omkring. Kanske var hon bara en vanlig liten flicka. Ibland kan det vara svårt att se någon skillnad.
Det var ingenting märkvärdigt med Märit. Inte ett dugg märkvärdigt med hela hennes åttaåriga levnad. Det enda märkvärdiga, om man nu ska kalla det så, var hennes död.
Britta-Kajsa får ett litet frö som lyser som guld. ”Plantera det här fröet i din trädgård och vattna det ordentligt, varje dag, så ska du få se nånting roligt.” Ur det gyllene fröet växer det en docka, precis en sådan som Britta-Kajsa alltid önskat sig. Dockan heter Mirabell.
Barnen var ensamma hemma. Det sista mamma sa innan hon gick var att dörren skulle vara stängd så att ingen luffare skulle kunna kom in. Men så behövde Sven gå ut ett tag och när han kom in igen, glömde han lägga på haspen.
En vecka före jul ramlar mormor och bryter benet. Oj, oj, oj, hur ska det nu gå med alla julförberedelser? Vem ska sälja mormors polkagrisar på julmarknaden? Det ska jag, säger Kajsa! Det är ju inte för inte som hon kallas Kajsa Kavat.
Eva har ingen mamma. Men hon har två mostrar. Moster Ester, som har kommit hem från Amerika, och så moster Greta, som är mamma till Berit. Berit, det är Evas kusin det! Egentligen har Eva förstås en mamma. Men vad har man för glädje av henne, när hon hela tiden bara ligger på sjukhuset och man aldrig får se henne. Man får bo hos sina mostrar i stället. För pappa är styrman på en båt och kan inte ha Gull-Pian med sig när han far till främmande länder. Gull-Pian – det var vad mamma brukade kalla Eva.
